15 mars 2014

Att bli kompis med en symaskin

Mitt tålamod tryter ibland (okej, rätt så ofta och mycket). Symaskinen är en av de där apparaterna som kan få mig att vilja skrika rätt ut och slänga ut den genom fönstret efter mindre än fem minuter om det vill sig riktigt illa. Men jag tycker om att sy och vill gärna bli bättre på det, så nu har jag grävt fram den där tingesten från garderobens djup igen. Logiskt sett måste det ju gå att lära sig att använda den på ett relativt smärtfritt sätt. Två gamla handdukar som varit på väg ned i soppåsen ett bra tag offrades för att träna på något som inte var ett dugg noga eller ömtåligt. Vips blev det en hel hög tvättlappar och städtrasor, och nog gick det bättre med gammelmormors och mormors kombinerade samling av sytråd än det skräp jag lyckades hitta på IKEA. Det där sista förstår jag inte alls, mamma har alltid köpt deras sytråd och den har varit hur bra som helst, men den jag fick tag i suger på ren svenska. Aldrig mer.

Steg två var ett något mer ambitiöst och noggrant projekt. Jag har alltid haft en samling gamla hotelltvålar i pappaskar i diverse lådor och garderober, och visst håller de fräscht men inte ser de så roliga ut, så lavendelpåsar har stått på önskelistan ett bra tag. Men just det där med lavendeldoft har jag lite svårt för, och hittade istället en tvål med liljekonvaljdoft förrförra sommaren. Den har bott i mitt linneskåp i väntan på bättre tider, och fick i fredags kväll sätta livet till ihop med lite lintyg och -tråd. De doftar rätt starkt, men jag tänker att det inte gör så mycket för jag använder ändå inte parfym, och det är så lite i en påse (de är typ 5x5 cm). En hel liten familj till byrålådor, garderob och linneskåp blev det, och symaskinen och jag har kommit ytterligare ett steg närmare någon form av förståelse eller åtminstone acceptans. Framtida gardiner kan bli något av ett eldprov.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar