Det stora experimentet - Del 1

Det är fascinerande hur saker och ting ibland knyts samman och helt plötsligt verkar lite enklare, till och med självklart.

När jag var liten älskade jag djur och natur. Jag tillbringade många helger hos mammas kompisar som bodde i hus på landet med trädgård och fyra hundar. Sedan var jag scout i åtta år innan hästintresset tog över helt. Däremot ska sägas att jag alltid haft svårt för marsvin, kaniner, katter och liknande, de är liksom så... ömtåliga och självständiga på något vis. Man måste hålla dem på ett visst sätt, och om de bits så har man oftast ingen aning om varför de var missnöjda med situationen de hamnat i (kan ha något att göra med att jag inte kan något om deras beteende…).

Men i alla fall, vi var på studiebesök på ett lantbruksgymnasium och jag slogs redan då av hur olika vi behandlar olika djur. Varför står korna under lysrör mellan metallrör i sin egen skit i stället för att stå och glo långsamt tuggandes på en grön äng, och varför ligger grisarna inte i en lerpöl där de trivs som bäst? Speciellt som hästar, hundar och andra mer domesticerade djur ofta tas om hand med största omtanke och med så stor hänsyn till deras (sina? Som de flesta andra har jag börjat få problem med grammatiken. Jag skyller på att det knappt går att få tag på en helt korrekt skriven artikel i pressen idag) naturliga behov som möjligt (oftast inte så naturligt trots allt, men med tillräcklig kunskap och hänsyn är det fullt möjligt att de djuren i alla fall mår fysiskt och psykiskt bra, den begränsande faktorn är snarare människans otillräckliga kunskap).

De diskussionerna kan vi kanske ta någon annan gång, poängen är att jag var väldigt intresserad av de frågorna redan som liten. Det var liksom inte logiskt någonstans, för inte ens det där med pengar och mat passade in på just de djuren, och än mindre när det gällde eleverna som jag inbillade mig skulle lära sig hur dessa djur beter sig i sin naturliga miljö och därmed hur man på bästa sätt tar hand om dem.

Så hamnade jag i huvudstaden. Sedan ungefär fyra års ålder har jag närt en dröm om hus med trädgård och hund, skogen inpå knuten, familj, hembakat bröd, egenodlade grönsaker och hela paketet. Ungefär vid tolv års ålder fogades en häst eller två till det pusslet. Mitt riktiga intresse för handarbete har tagit fart under mina universitetsstudier, möjligtvis som en motreaktion för att kompensera för att jag inte längre kan fly till stallet och sopa, mocka och borsta bort frustrationerna som kommer med att sitta still hela dagarna. Garanterat även som motvikt till tekniska och rent teoretiska studier. De saker min gammelfarmor, gammelfarfar och deras föräldrar lämnade efter sig matade också det intresset, och upptäckten av hur mycket kunskap och sunt förnuft som helt enkelt gått i graven. Samma sak med morfar, men där handlar det snarare om hur man beter sig gentemot andra människor. Jag undrar hur många människor som blir ihågkomna med sådan värme för sin generositet av så många. 

Jag har aldrig sett mig själv som en speciellt aktiv person, jag älskar att gå runt och pilla hemma eller sträckläsa ett antal böcker på en helg, men studierna har verkligen fått mig att inse att jag inte står ut med att vara så stillasittande som jag trodde. Att vara ute i friska luften, gärna med ett vettigt syfte, löser det mesta. Kanske är den där inaktiva självbilden helt enkelt felaktig. Att jag inte har utövat några direkta sporter eller tränat aktivt betyder ju inte att jag varit inaktiv. Snarare betydde ett aktivt scout- och stalliv att jag inte hade behov av träning, och sportandet, ja, inte intresserad. Inte ens intresserad av själva sport- och tävlingsdelen av hästeriet.

Några dagar om året ungefär har jag spenderat hos en tjej med tre hästar som jag brukade jobba hos när jag var yngre. De har verkligen hela det där paketet och det jag slås av varje gång är lugnet. Lugnet och tryggheten i att det alltid finns något att göra, problem som behöver lösas, saker som ska genomföras varje dag, ett schema att följa. Det finns inte utrymme för speciellt mycket fritid, men den självklarhet med vilken de lever sina liv..! Hästarna ska matas och tas om hand, företaget ska gå runt och gården ska fungera. Mat ska lagas och intagas på halvfasta tider av hela familjen. Vem behöver fritid när livet kan innehålla alla de saker man vill att det ska innehålla! Det är väl därför vi är så desperata i jakten på mer fritid i första taget - för att kunna göra det vi vill.

Det är inte lätt att veta vad man vill, men vissa saker består. Vi samlar på oss intryck och intressen, och nog vore det bättre om vi prioriterade saker som leder oss på vägen mot det liv vi vill leva istället för att fokusera på det där komplicerade livspusslet som alla pratar om. Frågan är helt enkelt hur jag egentligen prioriterar, framför allt vad jag gör utan att ens tänka efter. Det börjar nu.