Starta om mitt i livet

Jag har hittat en ny blogg - Starta om mitt i livet - som handlar om en familj på fyra personer som håller på att gräva sig ur skuldträsket under pågående löneutmätning. Herregud vad inspirerande och hoppingivande att läsa om deras uppvaknande och nya inställning till livet! Jag känner igen mig något otroligt även om jag aldrig befunnit mig i motsvarande situation. Ögonblicket när man slänger av sig offerkoftan och upptäcker styrkan i att man kan ta kontroll över sitt liv och göra vad fan man vill med klara mål och lite jävlar anamma!

Alltså jag exploderar med tips och råd och dåd, och det verkar som att övriga sparbloggssverige känner likadant... samtidigt som jag drar mig för att ösa på för mycket av rädsla för att det ska misstolkas. Men det är bara så roligt att se den växande optimismen som spirar mellan självkritiken! Oavsett av var vi står i livet så ger det mycket kraft att sätta spaden i jorden och börja gräva, oberoende av om man tar till trädgårdsspaden eller grävmaskinen så gör man framsteg, och det är det enda som räknas.

"Det går framåt" är numera mitt standardsvar på det mesta, för vad annat kan man göra? Gräva ned sig, stå still och gnälla, eller röra sig framåt, ett tomtesteg eller jättekliv i taget. Det gäller hela livet har jag märkt.

Rent ekonomiskt så har jag blivit lat den senaste tiden. Någon form av bekvämlighetsgräns har nåtts vid 55% sparande, trots att jag under en period sparade mer än den andelen när jag fortfarande levde på CSN. Jag har börjat äta ost igen och här om dagen köpte jag både mörk mintchoklad och en stor påse naturgodis bara för att jag tyckte synd om mig själv. Kollegorna på nya arbetsplatsen har nästan aldrig matlåda och jag har mer eller mindre motvilligt ätit ute fyra gånger under februari såhär långt. 400 spänn. Alltså du måste för fan skämta, det är två veckors matbudget, säger rösten i min huvudknopf om det. Fyra måltider till priset av 42, liksom!

Visst har jag råd, men som vi alla vet så är det inte det som är poängen. Min livstilsinflation är blygsam i förhållande till löneförhöjningen jämfört med studietiden, men den finns ändå där. Fler "äh, bara idag, det kan jag kosta på mig"... det där tänket som är så farligt, när jag vet att totalstopp är den enda lösningen. Inte så att jag inte skulle kunna äta ute 1-2 gånger i veckan om jag ville, utan för att jag bryter mot mina egna värderingar... jag vill ju egentligen inte alls. Vaggar in mig själv i en falsk trygghet där jag intalar mig att jag inte kommer må sämre för att jag bryter mot mina principer och livsmål lite då och då. Summorna har mindre betydelse, problemet är att jag vänjer mig vid att det är okej att göra "fel" igen, att göra tvärtemot vad jag vet är rätt för mig bara för att andra gör så.

Jag behöver ruskas om ibland, fundera på vad fasen jag håller på med. Prokrastinerar examen, slösar bort månader av ekonomiskt oberoende genom att sakta sakta vänja mig vid dyrare vanor igen... falla för grupptrycket. Blir lat bara för att det går bra på jobbet som är jättekul just nu och leder till fler löneförhöjningar inom kort. Det kan låta löjligt med tanke på min nuvarande sparandegrad, men det är inte heller poängen. Det handlar inte om att spara så mycket som möjligt, utan om att leva livet efter mina egna värderingar och målet att maximera min egen lycka. Uteluncher och att slarva med att stå upp för mig själv och vad jag vill hjälper inte det målet.

Ni har säkert märkt att det går i perioder, och nu har jag stora planer på g igen. Men idag är jag ynklig, ligger nedbäddad med Kiplings The Jungle Book I och II och återtar lite övertid.