Ömsar skinn

Mindre internet mer liv. Naturligtvis var det den planerade titeln på inlägget som skulle komma efter begränsa-nätet-utmaningen. Sen hände allt på en gång. Helt plötsligt började dörrar öppna sig både till höger och vänster och mittemellan och jag började helt sonika gå genom dem utan att titta efter speciellt noga istället för att smälla igen dem innan jag ens hunnit tänka på saken. Plötsligt skulle jag stå upp inför över 300 personer och prata om arbetsgivarens årstema och hur vi kan stötta och ta hand om varandra på bästa sätt varje dag. Sen slutade en omtyckt kollega från en dag till en annan - ett ömsesidigt och bra beslut men likväl plötsligt och sorgligt som satan - allt medan en chef hos kund började bete sig allt mer irrationellt och kundanställda började säga upp sig på löpande band.

Jag går ju igång på verksamhetsutveckling, psykologi, gruppdynamik och så (och nu har jag lärt mig att jag "behöver" läsa om karaktärs- vs. utvecklingsfeedback också), men ibland kanske det blir lite mycket på en gång... lite sära på intresse och vad jag faktiskt behöver bry mig om. Det har varit en känslomässig bergochdalbana och väldigt intensiva månader. För att inte tala om den personliga resan spikrakt uppåt som jag har hamnat på sedan jag hoppade på tåget och började på det här fantastiska jobbet i oktober förra året. Det händer något nytt varje dag och jag har aldrig varit såhär glad eller haft såhär mycket energi någon gång tidigare i mitt liv.

Att vara omringad av intressanta människor som verkligen bryr sig på daglig basis gör att mirakel efter mirakel sker - både privat och professionellt. Jag kan inte längre gå på mina tidigare erfarenheter för de är totalt värdelösa när det gäller att förutsäga både hur andra men framför allt jag själv reagerar i olika situationer nu för tiden. Det är som att det har uppstått sprickbildning i det negativa men trygga, förutsägbara och logiska pansarskalet jag hade byggt upp omkring mig. Ljus, luft och liv har släppts in, först som en bländande sömnig solstråle i taget, och nu är det precis som att stora sjok ramlar av en vecka i taget. Det var en trång låda jag hade förpackat mig själv i, det fanns knappt plats att andas eller röra sig.

Jag ska inte sticka under stol med att de senaste årens ihärdiga rensande, filosoferande, miljötänkande och sparande har gjort sitt till när det gäller att göra plats för mer liv i mitt liv. Mer tid, mer energi, bättre vanor och samvete har naturligt lett till att det finns utrymme för bättre hälsa, bättre relationer, mer livsglädje, mer av allt som betyder något på riktigt. Tre löneförhöjningar på ett år skadar inte heller, och det är först nu jag har insett att jag faktiskt har råd med alla de där sakerna som vi aldrig har haft råd med - jag kan göra alla de där sakerna som jag inte kunde berätta om när vi kom tillbaka efter sommarlovet. Jag kan köpa en ny säng utan att fundera över något mer än materialval. Jag kan testa vad fan jag vill istället för att stå utanför med näsan tryckt mot glaset.

Alldeles oavsett förhållningssätt till ägodelar, resursfördelning eller ekonomisk situation så är det dock människorna som gör livet till vad det är. Den viktigaste lärdomen just nu är att jag kan göra alla de där sakerna som andra människor gör. Jag kan vara den som drar ihop folk, hittar på saker, bjuder in... då blir man så småningom den som blir inbjuden också. Nu kan jag se att jag bara suttit på händerna och undrat vad det är för fel på mig som aldrig får vara med. Rädd för precis allting. Nu skäms jag för alla de där sakerna som jag aldrig har gjort men har velat göra (ätit med pinnar, testat sushi, besökt platser jag vill se, lärt mig crawla, sjunga i kör, skriva en bok, springa marathon, och framför allt lära känna fler människor), men jag kan se att det är en naturlig reaktion på långvarig rädsla och osäkerhet - något som går att arbeta sig igenom för att komma ut starkare på andra sidan. Precis som alla andra områden jag successivt har förbättrat.

Min defaultreaktion är alltid att jag vill kontrollera, styra och strukturera. Det där med organisation, system och planer är jag ju jävligt bra på. Det är tryggt och förutsägbart. Visserligen är det allt mitt sorterande, analyserande, logiska tänkande, planerande och en hel del envis viljestyrka som möjliggjort den här utvecklingen - jag har tillräcklig ordning på praktikaliteterna i livet för att slippa tänka på dem och har därmed frigjort utrymme att våga hoppa utan att titta.

Jag har levt uppe i min eget huvud väldigt länge vilket har lett till att jag är intimt bekant med mina egna tankemönster och absolut inte rädd för mina egna känsloyttringar oavsett hur starka de blir - nu kan jag se att det är en styrka. Alldeles för många människor går genom livet och försöker leva på en gyllende medelväg av lagom där allting ser perfekt ut hela tiden. Livet är rörigt så låt det vara det! Det är i dalarna och på topparna de riktigt värdefulla och lärorika upplevelserna bor. Om man inte vågar vara riktigt olycklig så kommer man aldrig våga vara riktigt lycklig heller. Organiserandet har absolut en roll att spela, men det är i det spontana, oplanerade, varma och fluffiga som det riktiga lyckoruset bor. I interaktionerna med andra människor och när man vågar följa magkänslan utan att tänka för mycket.

Förra veckan var helt jävla magisk, och den var det för att jag såg till att den blev det. Jag drog i folk, frågade, pratade och hittade på, utan att fundera allt för mycket över vad som skulle hända om de sade nej. Simning, löpning, middagar, soffmontering hos en kompis med middag och övernattning, knytis, och Natten på Färgfabriken bara för att vem fan behöver inte dansa tryckare och sjunga med i powerballader tills rösten sviker under en gigantisk discokula hela natten med 1550 andra som bara är där för att ha roligt och utan krav på mer.